Årets rosévin är här

Årets rosévin är här

imageEller rättare sagt det är 2015-års skörd som nu börjar säljas. Även om rosévin kan drickas året om så visst är det extra gott att dricka när solen skiner. Att sitta ute och njuta med ett immigt glas i handen hör våren och sommaren till.

Rosévin är inget lagringsvin som mår bra av att sparas. Många producenter och detaljister rear därför ut föregående års upplaga när en ny finns på hyllan. Det kan många gånger innebära möjlighet att fynda, för de flesta av vinerna är drickbara även nästa säsong. Men provsmaka för säkerhets skull.

Besök hos en av våra absoluta favoriter - Carpe Diem från Cotignac

Besök hos en av våra absoluta favoriter – Carpe Diem från Cotignac

I måndags hade vi nöjet att besöka en vinmässa i Mandelieu. Det var en mässa där 170 lokala producenter presenterade sina viner och det var fokus på just rosé. Mässan var avsedd för professionella inköpare av olika slag men vi lyckades slinka in ända. Med ett glas i handen gick

vi runt och pratade och provsmakade. Gott och trevligt. Någon som vi särskilt noterade var det förhållandevis stora utbudet av ”bioviner”. I den fina katalog fans det också angivet under respektive producent var de befinner sig, ja, nej eller på gång, när det gäller certifiering.

En fantastisk katalog, bara den var värd en resa

En fantastisk katalog, bara den var värd en resa

Längst in i lokalen fanns något som måste betraktas som extra osvenskt. Mängder av roséviner stod uppställda i olika kluster och det var fritt fram att ta för sig. Ja, det fanns också mängder av spottkoppar  utställda.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det bådar gott inför sommaren när det gäller rosévin från Provence. Utbudet är stort och det finns alla varianter, allti ifrån lätt ”bersåvin” till tyngre varianter som passar till olika maträtter. Rosévin är verkligen både gott och festligt och passar i de flesta sammanhang. Årets upplaga kommer inte att göra någon besviken.

Jag ville ju så gärna komma in

Jag ville ju så gärna komma in

”Bärig, örtig, mycket frisk smak med inslag av smultron, hallon, lavendel och röda vinbär. Serveras vid 8-10°C till sallader, till rätter av fisk eller kyckling eller som sällskapsdryck” . Så lyder Systembolagets beskrivning av Miraval Rosé som även kallas Pink Floyd. Namnet kommer av att Pink Floyd spelade in albumet The Wall på Chateau Miraval på 70-talet när slottet ägdes av en fransk jazzpianis som lät bygga en inspelningsstudio.Om du bor i Sverige och vill köpa vinet, finns det i skrivande stund att tillgå på 22 Systembolagsbutiker. Det finns t ex 60 flaskor i Malmö, 13 i Karlstad och 2 i Stockholm. Så skynda om du vill prova. Vinet kostar 159 kronor. Det är organiskt, gjort på en blandning av druvorna cinsault, grenache och rolls, typiska druvor för trakten. Det är mycket högt rankat av vinexperter och ansedda vinmagasin.

Tidigare i våras fick vi en flaska i present av några goda vänner och i förrgår kväll provade vi det. Ja, det var verkligen supergott. Igår hade vi en planerad utflykt till den mycket trevliga byn Cotignac i Provence och då tänkte vi passa på att åka förbi Chateau Miraval som ligger intill byn Correns alldeles i närheten av Cotignac. Nu är detta inte vilken vingård som helst. Den ägs av paret Jolie-Pitt tillsammans med en namnkunnig vinmakare vid namn Perrin. Trots detta närde jag en svag och naiv förhoppning om att vi skulle få komma in. Ibland är jag osedvanligt godtrogen och det tror jag grundar sig i att jag oftast är möjlighetsorienterad. Jag såg framför mig att vi skulle få prova vinet och Brad Pitt skulle titta föbi. Vi skulle byta några ord och vi skulle få ta några bilder. Ja, ja – det är tillåtet att drömma och fantisera.

Det är enkelt att hitta till vinslottet och efter lunch gled vi upp utanför Chateau Miravals gigantiska grindar. Vi stannade och var precis på väg att ringa på porttelefonen när en kraftigt byggd, vänlig men bestämd vakt dök upp. No, no,  längre än fram till grinden skulle vi inte komma. Jag frågade om det fanns möjlighet att boka besök men inte heller det skulle vara en framkomlig väg ( har dock inte gett upp detta än). För att inte åka helt lottlösa därifrån så frågade vi om vinet var möjligt att köpa. Och det visade det sig vara. Vakten hänvisade till en vinbutik i Brignoles och sa att det nog även skulle finnas i en Cave i Cotignac.

Mycket riktigt i den välsorterade vinbutiken i Cotignac hittade vi vinet. Det kostade 14 Euro. De hade dessutom ett rött vin från 2013, som vi inte vet så mycket om, men enligt vinhandlaren ska det vara ”himmelskt”. Vem kan motstå den beskrivningen. Vi köpte några flaskor för 21 Euro styck. Provsmakning kommer att ske de närmaste dagarna. Trots att vinet är ungt är det fullt drickbart enligt uppgift. Som ni ser på bilden är flaskorna dessutom mycket dekorativa. Även om doft och smak är vikigast så ska inte utseendet underskattas. Det är trevligt att servera ur vackra flaskor.

Vad är väl en bal på slottet? Gå in och njut av bilderna på hemsidan och dröm lite. Det gör jag.

 

Antibes bästa lunchrestaurang

Antibes bästa lunchrestaurang

I morse när jag var ute och sprang funderade jag på om det är rätt rubrik och utan tvekan kom jag fram till att ja, det är det. Le Coq licot, som restaurangen heter är den bästa lunchrestaurangen i Antibes om jag gör en sammantagen bedömning. Det är inte den flashigaste eller den mest exklusiva restaurangen och det är inte där du hittar de mest avancerade maträtterna, men…..

Caroline och Stephane

Caroline och Stephane

Om du vill äta god, vällagad och prisvärd fransk husmanskost och vill bli väl omhändertagen i ett av Antibes bästa lägen då ska du gå hit. Ja den lilla restaurangen ligger tillsammans med tre andra längs en trottoar med utsikt över Medelhavet. Det är något med läget som dessutom gör att det fungerar bra att sitta utomhus året om – om det inte regnar och blåser alltför mycket förstås. Och vi svenskar älskar ju att äta utomhus.

Historien om den nu tioåriga restaurangen är speciell och vi som är stamgäster känner oss som en del av den. Många av gästerna är återkommande och det känns som om den skaran växer. Tidigare behövde vi aldrig boka bord, vilket numera är en förutsättning för att säkra några av de åtråvärda platserna. Vi gläds med ägarnas framgång.

Caroline och Stephane arbetade tidigare på två av de andra närbelägna restaurangerna. De som ligger längst ifrån varandra. Mellan dessa konkurrerande ställen fanns en viss spänning. Den rivaliteten påverkade inte Caroline och Stephane, som under den perioden istället spanade in varandra. Tycke uppstod, de blev kära och gifte sig – en riktig love story. Caroline berättar om den med sådan inlevelse att det inte går att ta miste på hur lyckliga de fortfarande är. Under tiden bytte Stephane arbetsgivare och flyttade ett snäpp närmare Carolines restaurang. Nu var han anställd på en italiensk restaurang som heter Sapori d’Italia. Efter en tid bestämde sig ägaren att flytta verksamheten till en större lokal och nu öppnade sig en möjlighet för det nygifta paret.

Med fyra absolut tomma händer bestämde de sig för att de ville ta över lokalen och satsa på att driva en egen restaurang tillsammans. Tack vare att Franco Vurro (den italienske ägaren) gav oss chansen äger vi nu en etablerad restaurang som går bra – säger Caroline. Han lät dem hyra lokalen i tre år och när de hade tillräcklig ekonomi kunde de ta ett banklån och köpa den.

Efter tio år som enbart café och lunchrestaurang frågar jag varför de inte har öppet på kvällarna. Med det läget, den maten och inarbetade kundkretsen borde det vara

Alltid fullsatt

Alltid fullsatt

frestande att ta nästa steg. I mina egna tankar har jag funderat på om det funnits någon konkurrensklausul eller så när de övertog lokalen. Nu vet jag hur det egentligen är. Caroline och Stephane gör andra prioriteringar. De vill ägna sina kvällar åt varandra och vara tillsammans med barnen. Familjelivet är viktigt för dem och de prioriterar balans i livet framför att tjäna mer pengar. De vill må bra.

Le Coq licot har ett framgångsrikt och inarbetat koncept vid det här laget. De öppnar 8.30 varje morgon då de serverar frukost. Under tiden förbereder Stephane, som är kocken, lunchen. Han är noga med att starta upp tidigt varje morgon eftersom han gör allting själv. Maten ska vara fräsch och nylagad, vilket den alltid är. Vid tolvtiden kommer de första lunchgästerna och köket stänger vid sexton på eftermiddagarna, därmed är det en av få restauranger där du kan få en sen lunch. Något som vi nyttjat ett antal gånger när vi kommit resande.

Humor och lite spex bakom kulisserna bidrar till atmosfären

Humor och lite spex bakom kulisserna bidrar till atmosfären

Caroline är den som serverar och tar hand om gästerna och hon är en av de mest effektiva personer i den rollen som jag känner till. Hon har en simultankapacitet som de flesta borde avundas. Trots att det är fullt med gäster missar hon sällan någonting. Till och med karaffvatten levererar hon utan att vi behöver påminna. Totalt är de tre personer som arbetar på restaurangen. Den ende anställde är Steve, en vän till Carolines mamma, som de träffade när de bodde i Australien och som följde med till Frankrike. En speciell story i sig.

På menyn återfinns ett antal klassiker, som matiga sallader av diverse sorter, olika omeletter, musslor i ett antal Pannacotta 3varianter och kalvschnitzel med champinjonsås eller som Milanese, dvs panerad. Det finns alltid en eller två dagens rätt som garanterat är vällagade och goda. Jag tycker att det mesta är gott och provar gärna dagens, som dock kan vara slut om du kommer lite senare. Karaffvinet är också riktigt bra. Totalt äter två personer en måltid för ca € 35 inklusive 50 cl vin. Mycket prisvärt och du blir garanterat mätt oavsett vad du väljer.

Ja, det här är enligt min mening Antibes bästa lunchställe. Det är dessutom en riktig feel goodrestaurang. Den drivs av riktiga människor som älskar det de håller på med. De tycker om sina kunder och att se dem nöjda och det märks. Med åren tycker jag att känslan och atmosfären på en restaurang är mer värd än att matlagningen är avancerad. Bra mat, gjord på riktiga råvaror och tillagad med kärlek är mer än tillräckligt.

Filmfestival i Cannes

Filmfestival i Cannes

Festival 4Igår avslutades den 67 filmfestivalen i Cannes. Ja, denna traditionstyngda och kändisspäckade tilldragelse har sina rötter från andra världskrigets slut. Festivalen som är den största och mest kända i sitt slag i världen var på gång redan innan krigets utbrott, men fick av förklarliga skäl göra en paus.

Som många gånger förr var vi där även i år. Vi har dessvärre inga kontakter i filmbranschen och har varken access till kändisar eller VIP-partyn, men vi har tillgång till Cannes. Det är en stad som under de tolv dagar som festivalen varar, fullkomligen sjuder av liv- för att inte säga kokar. Och även om det är svårt att få en glimt av någon kändis så är det en stor behållning att bara strosa omkring och insupa atmosfären. Människorna är många och finns i alla varianter. Att bara titta på klädstilar är ett nöje. Här finns allt från turister i badshorts och tofflor till de mest eleganta filmfestivaldeltagarna, för att inte tala om alla som så gärna skulle vilja delta och som också klätt upp sig. Många med förhoppning om att kunna knipa åt sig en åtråvärd biljett. Utanför festivalpalatset står en samling med snofsiga människor i alla åldrar med små plakat där det står att de önskar en invitation och jag utgår ifrån att de är beredda att betala en rejäl slant för en sådan.

Nedanför byggnaden står också en stor mängd privata stegar. En slags tillfällig installation skulle jag kunna kalla det för. De ägs av personer som står och väntar på att få en glimt av deFestival 5 kändisar som kommer att komma ut på röda mattan. En förutsättning för att överhuvudtaget se någonting är att komma upp en bit och då är stege ingen dum idé. Vi är för bekväma för att stanna och se hur det går. Att beskåda detta spektakel lite på distans passar oss bättre.

På vår vandring genom Cannes har vi säkert missat en och annan kändis, men vi är i ärligheten lite för dåliga på att känna igen dem. De riktigt stora och de som har varit med ett tag känner vi ju igen men de är ganska skygga och du ska ha en otrolig tur om du stöter på någon på gatan. Ett säkrare kort är i så fall att röra sig i hotellmiljöer. De måste ju bo någonstans trots allt. By the way – för två år sedan såg vi Reese Witherspoon i hotellbaren på Hotel du Cap. Jag kände knappt igen henne, men det gjorde min dotter. De var vid det tillfället båda två gravida, vilket var förenande.

Festilval 1Att bara vandra runt, en dag som igår, är en härlig upplevelse. Strålande sol, puls, dofter och ljud präglar festivalstaden. På lördagar är det dessutom alltid Brocantemarknad där de säljer allahanda ting. Allt ifrån vackert gammalt silver till mer eller mindre intressanta tavlor. En festivaldag som denna fastnade vi för lite ”filmiskonst”.Festival 7

Vi bestämmer oss för att vandra ner på Croisetten. Det är alltid en trevlig promenad att göra och extra trevlig idag. Festivalpalatset ligger på den högra sidan, om du kommer från Rådhuset, och nedanför det ligger Medelhavet stilla och skiftar i vackra blågröna färger.  På andra sidan gatan ligger de kända hotellen som under festivalen är beklädda med allahanda utsmyckningar. Framförallt är det vepor som är reklampelare för diverse filmer, men även t ex lyxbilar placerade i hotellfoaljéer. På själva gatan råder djungelns lag. Trafiken är delvis avstängd och människor går omkring lite överallt. De franska poliserna har fullt upp en dag som denna.

Festival 9När vi kommer till Martinez, ett av lyxhotellen, väljer vi att besöka deras strandbar. Där slår vi oss ner bland massor av intressanta människor. Vi njuter av vädret, utsikten och ett glas lagom kylt rosévin. Inte alls dumt och vi känner oss riktigt nöjda och som en del av detta gigantiska party.

Väl hemma i Antibes läser vi att Guldpalmen för årets bästa film är tilldelad den turkiska filmen Winter Sleep. Det var enligt medierna en av favoriterna. Den film som annars väckt mest uppmärksamhet är festivalens öppningsfilm Grace av Monaco. Enlig uppgift får den inte ens visas i det lilla Furstendömet, så den är säkert intressant. Vi tänker se den på tisdag, vilket är den dag i Antibes då filmerna inte är dubbade utan visas på originalspråk.

I dag är det söndag – dagen efter. Det brukar då vara ett smärre kaos på flygplatsen i Nice, eftersom det dessutom är Monacos Grand Prix den här helgen. Apropå flygplats kan jag berätta att för den som är intresserad av att spana in privata jetplan så är Nice Côte d’Azur just nu ett eldorado. Hela parkeringsplatsen, eller vad det nu kan heta i flygsammanhang, är full. Men nu drar de säkert iväg på nya spännande äventyr.

Vingårdsbesök – nu är det dags för rosévin

rouet 2

Nu är det dags att skriva om vingårdsbesök i Côte de Provence igen. Idag tänker jag fokusera på roséviner inför den stundande säsongen. I Provence är 80% av allt vin som produceras roséviner och det finns massor av goda och prisvärda sorter att välja mellan. För er som undrar – jag ska börja med att döda myten om att vinet är en blandning mellan rött och vitt. Så är det alltså inte. I Provence görs rosévinet mestadels på samma druvor som det röda, framförallt Grenache, Mourvèdre, Cinsault, Tibourenc, Syrah, Cabernet Sauvignon och Carignan. Färgen och karaktären på vinet beror sedan på hur länge skalen är med i processen.

Trots att det finns ett fantastiskt rikt urval av viner från spännande små odlare är den endast en bråkdel som finns representerade på Systembolaget. För er som inte har möjligheten, att som vi, åka runt och botanisera i vinlandskap, kan jag rekommendera www.franskavinkompaniet.com.  Det är ett litet svenskt familjeföretag som levererar franska kvalitetsviner hem till dörren i Sverige. Läs gärna mer på deras hemsida.

Chateau de Vaucouleurs

Chateau de Vaucouleurs

Hur är det med rosévin, lämpar det sig bara att dricka på sommaren? Vi har hittills varit ganska traditionella och hållit oss till rött och vitt under övriga delar av året. Ju mer vi har provat olika typer av rosévin, som passar utmärkt till vissa maträtter, är jag beredd att ompröva mitt ställningstagande. Det finns t ex goda roséviner som passar utmärkt till orientalisk och till italiensk mat, liksom givetvis till medelhavsmat. Så var inte rädd för att testa olika kombinationer. Innan jag fortsätter att skriva om några vingårdar vill jag dock säga att det finns något som ni aldrig bör köpa och det är bag in box – och jag menar aldrig!

Nu tänker jag presentera fem vingårdar för er. Samtliga ligger inom tio mils avstånd från Antibes där vi bor.

Vi åker autorouten västerut och börjar med att köra av vid avfart 37 vid Puget sur Argens och kommer då till Château de Vaucouleurs www.chateaudevaucouleus.com. Det är en relativt liten vingård, 23 ha, som har sina rötter från 1686 så det finns anor och traditioner. Här produceras utmärkta viner som också belönats med många utmärkelser. Vi har fastnat för deras Rosé Château Cuvée som till skillnad från många andra provensalska roséviner är något mörkare i färgen. Det är relativt smakrikt med inslag av exotiska och röda frukter. Vinet passar förutom till apéritif även till medelhavsmat. Prisvärt för sina € 6.80.

rouet

Chateau du Rouet

Sedan fortsätter vi vägen RN 7 vidare mot Le Muy och stannar till vid Château du Rouët www.chateau-du-rouet.com. Gården, som är ett familjeföretag som funnits sedan 1840, ligger vackert intill Estérelbergen. Produktionen är ca 70 ha. De har ett vin som heter just 1840 och det säljs i en tilltalande, kurvig flaska och kostar € 8.70 och är ett prisvärt aperitifvin.

Nästa nedslag gör vi i Taradeau, på Château Rasque www.chateaurasque.com . Det är en mycket inbjudande vingård som också ligger enastående vackert och har en 6000-årig historia. Här är priserna och kvaliteten något högre. Vi fastnar för deras Cuvée Spécial Alexandra, som ligger i prisklassen € 16. Det är ett komplext rosévin som är extra festligt att dricka. Vinet beskrivs som ”trés féminin” dvs ”mycket kvinnligt”. Jag vet inte vad det innebär, men gott är det.

Chateau Rasque

Chateau Rasque

Vi fortsätter vägen vidare mot Lorgues och stannar till i den lilla byn Saint Antonin du Var på Domaine du Clos d’Alari www.leclosdalari.com. Ett litet, 10 ha, familjeställe som drivs av två generationer kvinnor . På detta urcharmiga ställe finns även rum att hyra och de säljer olivolja och tryffel på beställning. Vinet är utsökt och La p’tite Nine rosé är gott och smakrikt och kostar  € 7.50, vilket jag anser vara prisvärt. Vinet passar som apéritif och till sallader och grillat.

Vårsista anhalt på den här resan är ett kooperativ Le Cellier des 3 collines iFlayosc www.cellierdes3collines.com.Här hamnade vi av en slump. Det såg spännande ut så vi stannade till. I den helt nybyggda butikslokalen finns förutom vin även andra lokalt producerade varor. Vad gäller roséviner har de enkla men goda alternativ. Vi köpte Vitis 3, vilket är ett matvin för det facila priset av € 7.50 och Vitis 2 som är ett apéritifvinoch kostar € 5.50

Les 3 Collines

Les 3 Collines

 

 

När du är ute och åker i vindistrikt så tveka inte att stanna till. I det område som jag nu beskriver fullkomligt kryllar det av vingårdar och de flesta är öppna för allmänheten. Det finns allt från vackra slott till kooperativ. Tänk dock på att Frankrike är landet ”lunchstängt” och det gäller även de flesta vingårdar. Mellan 12 och 14 är det bäst att själv äta lunch. Det finns många små trevliga restauranger i byarna.

Nu har jag lyft fram roséviner, men på samtliga av de gårdar som jag nu berättat om finns det också mycket bra, framförallt röda viner men även vita av olika kvalitet och pris. Av de ställen jag presenterat idag vill jag slå ett extra slag för d’Alari. Det känns verkligen lite utöver det vanliga. Nej, nu måste jag sluta skriva för att det inte ska bli för långt men jag blir lätt entusiastisk när det gäller goda viner. Jag lovar att återkomma i ämnet.

Domaine d'Alari

Domaine d’Alari