Göta kanal – ett unikt museum värt en egen resa

Göta kanal – ett unikt museum värt en egen resa

Travel in style

Travel in style

Fundera på namnet – varför kalla ett museum för Motala Motormuseum när det innehåller så mycket mer?Detta fantastiska museum är verkligen något utöver det vanliga www.motormuseum.se Det ligger precis vid båthamnen inrymt i Hotell Nostalgi. Jag är inte särskilt motorintresserad, men det är Sven-Bertil och det var naturligt att göra ett besök när vi befann oss ett stenkast därifrån. Bakom det anspråkslösa och för mig lite tråkiga namnet döljer sig en samling svensk historia utöver det vanliga. På tvåtusen kvadratmeter inryms en samling av av prylar och miljöer från framförallt femtio- och sextiotalet. Här finns mängder med bilar, mopeder och motorcyklar men innehåller

Det här hade inte funkat idag

Det här hade inte funkat idag

Talar för sig själv

Talar för sig själv

så mycket mer. Det finns kameror, radio- och TV-apparater, telefoner och relaterade prylar. Allt inramat i en för tiden anpassad miljö. Runt om i museet finns också ljudinspelningar, tidningsurklipp och detaljer som bygger upp känslan och atmosfären. Jag har sällan fått en sådan nostalgikick som när jag klev in genom svängdörrarna och snacka om något som överträffade förväntningarna med bred marginal.

Carl Gerhards Daimler

Karl Gerhards Daimler

Att vandra omkring bland dessa mängder av prylar är en lycka. Hela tiden dyker det upp föremål eller situationer där vi känner igen oss, eller kan relatera till våra föräldrars historia. Jag skulle kunna skriva massor om det här unika stället, men det här är ju en

Den underbara husvagnen Rullebo och detaljerna omkring

Den underbara husvagnen Rullebo och detaljerna omkring

blogg och just nu innehåller den en reseskildring från vår Göta kanalresa. Så mitt mycket starka råd är – gör ett besök på Motala Motormuseum och upplev stämningen. Det är något du absolut inte får missa.

Våra brittiska medslussare

Våra brittiska medslussare

När vi var färdiga med vårt museibesök, som av förklarliga skäl blev längre än vad vi tänkt oss, tuffade vi vidare mot Borensberg. Det går att ha mer eller mindre tur med vilka båtar, eller framförallt besättningar man slussar tillsammans med. Den här dagen hade vi lite mindre tur. Vi hamnade i samma flow som ett brittiskt par i en trettiosex fots segelbåt. Till att börja med tyckte vi att de var lite charmiga med sin brittiska artighet och sina kommentarer. Denna uppfattning kom dock att ändras under resans

gång. De visade sig vara extremt omständliga och tog evigheter på sig varje gång vi skulle nerför en sluss (

Ovanför Roxen och Bergs slussar

Ovanför Roxen och Bergs slussar

vilket alltså är enklare än att ta sig uppför).  Trots att de förmodligen varit ett par länge kunde de inte utöva slussmanövern genom tyst samförstånd utan behövde skrika till varandra hela tiden. Eller rättare sagt han skrek till henne. Droppen för mig blev när mannen sa något raljant om womens lib till Sven-Bertil medan jag och den brittiska hustrun stod ute i ösregnet. Dagen efter körde vi ifrån dem på Roxen och bestämde oss för att de aldrig skulle få komma ikapp igen.

Detta för mig osökt in på gårdagens resa, som blev

Slussvärden Frida vid Heda slussar. En av de trevliga, duktiga och hjälpsamma ungdomar som vi mötte längs kanalen

Slussvärden Frida vid Heda slussar. En av de trevliga, duktiga och hjälpsamma ungdomar som vi mötte längs kanalen

lång. Vi körde från Borensberg till Söderköping, mestadels i regn. Och nu är det på plats att skriva något om alla de fantastiska slussvärdar som jobbar längs kanalen. Jag har läst mig till att Göta Kanalbolaget varje sommar extraanställer ca etthundra ungdomar för att jobba med slussningen. Det är supertrevliga, kompetenta och tjänstvilliga tjejer och killar i tjugoårsåldern som hjälper oss genom slussystemet. En stor eloge till alla som hjälpt oss på vår resa. Ja, det finns även några, i sammanhanget äldre personer som jobbar här och de gör också ett bra jobb. Till er som är unga och läser

Våga vägra långbyxor- det är faktiskt bara mitten av augusti

Våga vägra långbyxor- det är faktiskt bara mitten av augusti

inlägget – sök sommarjobb här. Vilken möjlighet det måste vara och vilka erfarenheter det måste ge. Till att börja med handlar det om det rent tekniska, dvs att hantera själva slussningen. För att lyckas med det måste du ha ledaregenskaper – det finns många viljor i en sluss. Du måste ha social kompetens och vara smidig. Sist men inte minst gäller det att tala flera språk. Här finns många nationaliteter, framförallt många tyskar. Vilken erfarenhet att ha med sig resten av livet.

Igår kom vi till Söderköping, med två minuters marginal inför dagens sista broöppning. Att vi klarade det berodde på de alerta slussvärdarna. ” Vi jobbar på att få er till Söderköping” sa en av tjejerna. De gjorde sitt yttersta och vi hade ju kört ifrån den engelska båten – så vi hann.

Göta kanal – med fendrarna ute hela tiden

Göta kanal – med fendrarna ute hela tiden

imageDet blir lite mer Sverige på bloggen den närmaste tiden. Jag åker nämligen Göta Kanal just nu. För första gången, både för mig och Sven-Bertil. Hur ska det gå – skilsmässodiket är ju ett vanligt ”smeknamn” på kanalen och vi har ju sett vad som kan hända i filmerna med Janne Loffe Carlsson.

Vi startade från Stavsnäs i tisdags och igår eftermiddag kom vi till Mem, som är den första slussen. Hur ska det här gå. Jag har bara slussat där det varit lägre nivåskillnad tidigare

På väg  in till Söderköping

På väg in till Söderköping

, men jag hade läst på. Vi vill ju vara

proffsiga, åtminstone upplevas som det, när vi glider in i detta nitton mil ( inklusive sjöar) långa blåa band genom Sverige. Till att börja med gäller det att fendra på ordentligt – och det bästa av allt är att de ska vara kvar under hela resan. Inte av och på som i vanliga fall. Jag har lärt mig att det är skämmigt att åka runt med fendrar. Där går en skiljelinje mellan proffsen och amatörer. För min del är jag ganska prestigelös, men Sven-Bertil som är fd Sjökapten är mån om vår image, vilket är helt ok för mig. Fendrarna åker alltid av så snart vi lämnat hamn. Men inte nu alltså.

Nästa viktiga moment är tamparna. I aktern ska det imagevara en ganska lång tamp med en ögla. Tampen förtöjs i båten och öglan placeras kring en ögla längs slusskanten. En annan lång tamp förankras i fören och dras genom en annan ögla. Och det är här jag kommer in i bilden. Jag ska se till att sträcka upp båten när vattennivån ökar. Om jag inte sköter mitt jobb kan det gå riktigt illa. Jag känner det tunga ansvaret på mina axlar. När vi kommer fram till den första slussporten möts vi av en ung trevlig och tjänstvillig kille, som hjälper oss att placera båten på rätt ställe inne i slussen. Det märks att säsongen börjar gå mot sitt slut. Det var bara vi och en båt till. En segelbåt med fransk besättning, så det kändes nästan som hemma. Kul att kunna utbyta några enkla fraser.

Väl inne i Slussen så stängs porten och vattnet väller on. Vi ska alltså slussa uppåt, det glömde jag att berätta. Det är en mäktig upplevelse. Nu är det way of no return så att säga. Tjoho, det gick bra. Vi behövde inte skämmas och båten fick inga nya skavanker. Med lite flyt skulle vi hinna två slussar till och komma fram till Söderköping och finna natthamn där. Och det funkade.

Väl inne i den pittoreska staden knyter vi fast längs träkajen, där gästhamnen är. Då slås vi dock av något

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

Kapten Sven-Bertil med mamma som är passagerare. Jag är besättning

som vi förundras över. Längs den fina kajen ligger ett antal krimskramsaffärer där de säljer billiga trista kläder och prylar. Min mamma, som också är med på resan, blir särskilt besviken. Vi är helt överens om att det istället borde erbjudas t ex hantverk och lokalt producerade varor. Att inte använda detta unika och levande skyltfönster,  som varje år gästas av tusentals turister, till att marknadsföra det lokala, övergår vårt förstånd.

Så var det dags för middag och vi beger oss ut på krogspaning. Vi väljer ett ställe som heter Å Caféet och slår oss ner i deras fina trädgård och nu blir vi inte besvikna. God mat ( och rikligt), mysig atmosfär och trevlig personal. Vi är samstämmiga i vår uppfattning om personalens betydelse för helhetsintrycket och vi byter några ord om ett inlägg som jag gjort tidigare ( henne skulle jag inte anställa – men henne).

Nu är det morgon (hann bli mitt på dagen innan publicering – det är körigt att vara matros och bloggare på samma gång) och vi ska fortsätta vår färd mot Vänern. Jag återkommer under resan.