Varför är det så ont om räksallad?

Varför är det så ont om räksallad?

Vi har alla våra laster. Jag brukar ju då och då skriva om några av mina – god mat och gott vin. Det är verkligen något som jag uppskattar och jag tror dessutom att jag bidrar med en del användbara tips, som till exempel förslag på restauranger och vingårdar. Nu ska jag avslöja ytterligare en last, som är helt oglamorös och ospännande. Det finns ingenting av tips eller råd i detta avslöjande, möjligen är det en och annan som känner igen sig och kan känna samhörighet med en förtappat själ som jag. Det kan möjligen också ändra bilden av mig något. Jag lever inte på ostron och champagne. Det är gott, men det är kontrasterna som gör det. Att längta efter något gör att upplevelsen blir starkare. Och ibland kan jag längta vansinnigt mycket efter varm korv med bröd på svenskt manér.

Idag är ibland. Dagens plan var att jag skulle äta lunch med några väninnor men av olika anledningar blev lunchen inställd. Trist på sitt sätt, men nu öppnade sig en möjlighet. Den att köpa en korv med bröd och räksallad. Något som jag kan längta efter när jag är i Frankrike. Mer än efter sill och kaviar faktiskt. Nu läste jag att Nordic Temtations i Antibes, som jag skrivit om tidigare, har utökat sortimentet med bl a räksallad, hurra för det.

Att uppbringa denna måltid visade sig dock inte vara helt enkelt. Det var till och med så svårt att jag till slut gav upp. Inte likt mig egentligen men jag var ju hungrig och tålamodet började ta slut. Jag vet inte hur många ställen jag idag har uppsökt för att köpa delikatessen men gått bet. Ja, korv och bröd finns överallt, men var är räksalladen? Jag har blivit erbjuden gurka och rostad lök, men räksallad verkar ha utgått ur sortimentet. I alla fall inne i centrala Stockholm. Mitt hopp, nästa gång suget kommer, ställer jag till någon mack. De har förhoppningsvis inte slutat med detta goda tillbehör. Idag fick det bli en korv med enbart senap och ketchup – jag gav upp helt enkelt.

Jag vet att räksallad innehåller tillsatser och knappast några räkor alls, det är fett/kaloririkt och mycket articifiellt i största allmänhet. Ändå är det gott. Jag lagar mycket mat, köper fina gärna närproducerade råvaror, tänker på näringsinnehåll och undviker det som gör mig tjock. Men ibland tillåter jag mig att vara olydiga mot mig själv och bejaka min svaga karaktär. Idag var en sån dag för mig. Nu blev det ju ingen räksallad, men lunchen var ändå knappast något under av nyttighet.

Det där med karaktär är inte enkelt. Visst är det lätt att ta till sig information om vad som är bäst i olika sammanhang. Det är dock inte lika enkelt att stå emot frestelser av olika slag. I mitt fall anser jag dock att detta snedsteg är ringa. En annan frestelse som det är lätt att falla för i Sverige är fenomenet lösgodis. Något som inte finns i Frankrike (jo det finns men smakar annorlunda). Det suget jag lyckats vänja mig av med. Men nästa gång jag tankar blir det räksallad, jag lovar.

Ett hål i väggen och Tusen bitar

Ett hål i väggen

Ett hål i väggen

Jag vet inte riktigt vad jag gjort av min tid den senaste veckan, men det har inte varit långtråkigt. Som ni redan har förstått har det blivit en del familjeliv och umgänge med barnbarn. Det har även inträffat någon slags bostadsboom i familjen. Under loppet av ett par dagar hade det både köpts och sålts lägenheter och ett antal rokader kommer att genomföras, men då är vi tillbaka i Antibes. Jag måste dock stanna upp ett tag och reflektera kring bostadspriserna i Stockholm. Det är en prisutveckling som är exceptionell. Jag tror inte på någon bubbla, men hoppas och tror att prisnivån inte fortsätter att stiga i samma takt som hittills. Vilka kommer då att ha råd att bo i Sveriges vackra huvudstad?

Under veckan har vi även idkat uteliv. Jag har de förträffliga böckerna Helkväll Sthlm Krog&Kultur och Bar&Bio  http://helkvallsthlm.se/helkvallsthlm/index.php. Idén med böckerna är att få ut  soffliggare och erbjuder bl a en gratis varmrätt på ett antal utvalda restauranger. Ett himla bra koncept tycker jag.  Läs gärna mer på  hemsidan. Nu är det ju så att böckerna för 2014 håller på att ”gå ut”. Alla restaurangerbjudanden upphör vid årsskiftet och det gäller alltså att passa på. Och vi har passat på. Tänk hur lätt det är att bli styrd. Ibland kan det vara negativt, men i det här fallet är det positivt. Vi har verkligen upplevt utelivet i Stockholm och ingenting har vi ångrat.

Härom kvällen bestämde vi oss för att utnyttja ett bioerbjudande och avsluta med ett restaurangbesök. En riktig helkväll med andra ord. Ganska snabbt bestämde vi oss för att gå på Grand och se Tusen Bitar, filmen om Björn Afzelius. En fantastiskt bra film som jag varmt kan rekommendera. Jag har aldrig varit särskilt vänsterorienterad rent politiskt, men alltid haft respekt för de som kämpat mot orättvisor och förtryck. I ärlighetens namn har jag inte reflekterat så mycket över budskapen i Björn Afzelius texter, men alltid gillat hans musik. Filmen är en ömsint skildring av en människas liv, som berör oavsett inställning till politik eller musik. Se den!

Efter att ha hämtat ut biljetterna kände vi för att få i oss en liten munsbit. Inte för stor för vi skulle ju ät middag lite senare. I kvarteren i närheten av

Varmt, mysigt och gott

Varmt, mysigt och gott

biografen lyste en skylt emot oss i höstregnet – en Tapasbar uppenbarade sig och vi gick in. Ni som undrar över inläggets rubrik får nu förklaringen. Detta hål i väggen, som heter Aqui, visade sig vara ett riktigt höjdarställe http://www.aquitapas.se/ . Egentligen fanns det inga lediga bord, men efter att ha förklarat att vi bara skulle stanna en kort stund så var vi välkomna. Medan vi satt där fylldes lokalen och stämningen blev genast hög. På menyn fanns mängder av små rätter och de flesta sällskap tog in ett antal och delade på. Jag blev så sugen på att gå hit igen för att äta mig mätt. Ett perfekt ställe att samlas på för att äta och umgås. Fungerar både för små och stora sällskap. Personalen var dessutom både snabba och trevliga och det lilla vi åt var mumsigt.

Nu var vi ju självpåtaget strängt förbjudna att bli mätta. Det skulle vi ju bli på Gylldene Freden, som är en av de utvalda restaurangerna i boken http://gyldenefreden.se/swe/start.html . Av de restauranger jag hittills provat i sammanhanget är denna den bästa. En klassiker både vad gäller mat, stämning och atmosfär. Jag hade inte varit där på många år och nu var det hög tid. Fortsätter de i samma stil, vilket är högst sannolikt, så kommer det att bli fler besök. Hoppas att de är med även i nästa års upplaga.

 

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Perspektiv, distans, frihet och möjligheter

Vi är snart på väg ner till Antibes igen, efter en skön augusti i Sverige. Första tiden var till och med varmare än på Franska Rivieran, men nu känns det som om hösten är på gång. Vindarna är svalare och vädret betydligt mer instabilt än för bara en vecka sedan. Nu längtar jag ner till värmen för att tillbringa hösten i ett varmare klimat. Det är helt nytt och något jag ser fram emot.

Förra hösten var ganska tuff, kan jag medge nu med lite perspektiv. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att fenomenet är ganska vanligt. Mitt uppe i prövande situationer uppbådar vi styrka och kraft och tar oss igenom och framåt. Det har hänt mig många gånger och efteråt har jag tänkt – hur fixade jag detta? Vi människor är starkare och tåligare än vad vi ibland själva tror. Nu var förra hösten inte jättejobbig, men lite. Jag slutade jobba, vi sålde huset och flyttade till Frankrike samtidigt som vi byggde i Stockholms skärgård. Förra hösten blev alltså ett ganska omfattande projekt och vi njöt aldrig av tillvaron. Det blev mest logistik, packande och tunga lyft. Nu ska vi njuta. Observera – att njuta för mig är inte samma sak som att vara lat och passiv. Det handlar om frihet att styra min tid.

I tisdags kom vi till Stockholm efter nästan två veckor på Göta kanal. Vi hade en ganska tuff sista sträcka på grund av vädret, eller rättare sagt ovädret och valde att sticka tidigt på morgonen från Oxelösund. Vi tog vägen via Mälaren för att undvika kuling på Mysingen. När vi passerat Södertälje bestämde vi oss för att vi var värda en braklunch och började inventera lämpliga sjökrogar. Vi bestämde oss för Sjöpaviljongen i Bromma och det visade sig vara ett utmärkt val www.sjopaviljongen.se . Efter att ha knutit fast båten precis utanför gjorde vi vårt bästa för att fixa till oss. Vi hade ju varit ute ganska länge med båten och i princip levt i shorts och T-shirt, vilket i sig är härligt. Sjöpaviljongen är dock ett ställe där många äter affärslunch så det fick bli en skrynklig kjol för mig och chinos och skjorta för Sven-Bertil. Vi ville ju inte uppträda alltför avvikande och jag tror att vi lyckades.

Vart vill jag nu komma undrar ni? Jo, vi hamnade som sagt på en krog dit många går för att äta affärslunch. Det här var också den vecka när många är tillbaka på sina jobb och hjulen börjar rulla igen. Så har det varit för mig också i alla år, men inte nu. Jag ska inte tillbaka till något kontor och sparka igång maskineriet igen. Nej, jag ska hitta på andra saker och det är jag själv som bestämmer, frihetskänsla! Vid bordet bredvid oss satt tre män som var djupt inbegripna i ett samtal kring ett gemensamt projekt. Några bord längre bort hade ett litet större sällskap samlats och verkade ha ett litet uppstartsmöte. I mitt blickfång, några meter framför mig, noterade jag en bjudlunch mellan en kund och en leverantör. Leverantören jobbade nog i närheten och hade koll på menyn. Min reflektion, utifrån perspektivet distans, var att jag kände igen mig så väl och tänkte att det var mindre än ett år sedan. Att se och höra andra människor djupt inbegripna i sina yrkesroller är ganska intressant och manar till eftertanke.

Jag har alltid gjort, och kommer förmodligen alltid att göra, det jag företar mig med stort engagemang och hög intensitet. Lagom är liksom inte min grej. När jag var anställd jobbade jag mycket och gick alltid in för mina roller med stort allvar. Det är kanske därför som jag drar lite på munnen när jag ser alla som så hårt går in i sina yrkesroller att det blir lite teater över det hela. Jag skriver inte det för att kritisera, men som en reflektion över att det ibland kan vara nyttigt att kliva ur sin roll och titta på sig själv med lite andra ögon. Framförallt är det viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar när det gäller sitt professionella liv. Du är alltid ersättlig och dina affärsbekanta är inte dina vänner (kan givetvis finnas undantag – men oftast inte).

Nu satt jag där på Sjöpaviljongen och konstaterade att jag ska ha en spännande höst, som inte kommer att likna någon tidigare. Jag kommer säkert också att äta en och annan affärslunch utifrån uppdrag som jag har och kontakter som jag vill odla, men jag har klivit ner från själva scenen och hoppar bara in vid speciella tillfällen. Friheten är obetalbar och hösten kommer att bli händelserik. Jag kommer att fortsätta att skriva och jag har en idé om en bok som jag kommer att påbörja. Lektionerna i franska ska återupptas och vi kommer också att fortsätta vår upptäcktsresa i Frankrike. Till det blir det givetvis familj och vänner. Bara roliga saker helt enkelt.

Ja, nu känner jag att jag har distans såväl till förra hösten som till livet som anställd. Då och då får jag frågor och kommentarer kring mitt livsval. Frågorna kommer från de som själva funderar på att byta livsstil och kommentarerna kommer oftast från de som gjort samma sak som jag. Ingen, och jag menar ingen, av de jag haft kontakt med har ångrat sig. Att släppa taget och pröva sina vingar ger bara möjligheter.

Några tankar på 33 000 fot

Jag måste testa – går det att blogga en mil från land? Och då menar jag från luften.  Numeraimage har vissa flygbolag WiFi  ombord och i det avseendet är Norwegian föredömliga. Här sitter vi ovanför molnen på vår resa från Nice till Stockholm och har tillgång till Internet. Givetvis kan vi även ta bilder.

Dett har gått snabbt eller hur. Jag menar den tekniska utvecklingen som möjliggör så mycket. Givetvis finns det baksidor, men fördelarna överväger. Om jag dessutom väger in alla möjligheter som har öppnat sig via sociala medier så tycker jag att utvecklingen varit fantastisk.

Alla dessa möjligheter ställer givetvis nya krav, det behövs lagar och regler, men framförallt tycker jag att frågorna om etik och moral behöver lyftas fram. Med de fria orden och bilderna blir det än viktigare att diskutera frågor om olika förhållningssätt. Att uppfostra barn genom att lära dem vad som är rätt och fel tror jag är viktigare än någonsin. Jag som har förmånen att vara mormor och farmor kommer att jobba för att mina barnbarn får en moralisk kompass som ska hjälpa dem att navigera i vår underbara men komplicerade värld.

Just nu passerar vi Öresund. Det är lite molnigt och resan har varit lite skumpig, vilket jag inte gillar. Enligt den information vi fått är dock vädret fint i Stockholm, till och med varmare än på Franska Rivieran. På flyget är det många småbarnsfamiljer – det märks att det är semestertider. Med egna barnbarn har jag blivit betydligt trevligare och mer överseende mot alla småttingar som är med på resan. Nu ser jag fram emot att få träffa Tyra och Greta ( mina barnbarn) som redan gjort den här resan flera gånger.  Undrar om de kommer att resa till månen om några år?

Stockholm, Luther och Actionaid

Stockholm vårJust nu befinner jag mig i Sverige. Vilken timing med tanke på den fantastiskt vackra våren och det underbara vädret. Med åren blir det här med väder och ljus allt viktigare. Detta faktum kräver en egen utläggning och ett eget blogginlägg så jag återkommer i frågan. I vilket fall var jag i centrala Stockholm under förmiddagen.

För mig är det lite märkligt att strosa runt i innerstaden, mitt på dagen en vanlig vardag, utan att vara mer eller mindre stressad. I alla år har jag varit på väg mellan möten och har sällan haft tid att njuta av de många intryck som erbjuds. Den här årstiden tänker jag speciellt på blommande träd i Kungsträdgården och alla uteserveringar som också blommar upp. Jag har inte heller haft, eller tagit mig, tid att botanisera i alla spännande affärer. Med Luther på axeln har det fått anstå till helgerna. Trots att jag nu inte har någon direkt tidspress kommer jag på mig själv med att småspringa. Jag tror att det är vanans makt, men jag ska ta mig i kragen. Förmodligen behövs någon typ av nedtrappning för att inte chocka kroppen alltför hårt.

När jag var klar med det jag skulle göra begav jag mig till Slussen för att ta bussen till Stavsnäs. Klockan var då omkring tolv och på vägen dit funderade jag på om jag skulle sätta mig ner på någon av uteserveringarna i Gamla Stan och äta lunch. Nej, det får duga med en varm korv tänkte jag och så fick det bli. Jag ville ju hem och så är jag ibland rationell i överkant. Det jag inte hade kollat var busstidtabellen och när jag kommer fram till hållplatsen visar det sig att det är glest med avgångar kring lunchtid. Nästa buss skulle gå om en dryg timme. Suck – vad skulle jag göra nu. Till saken hör att jag hade ett antal kassar att släpa på, men det var inte ett tillräckligt starkt skäl för att sitta still och vänta en timme.

Jag begav mig med mina kassar upp på planen utanför Slussens station. Det första jag får se är en variant på gatukök som säljer stekt strömming. Jag älskar stekt strömming och blev sur på mig själv för att jag nyss stoppat i mig en korv. Ja, ja trist men inget att hänga läpp för. Jag bestämde mig för att gå till Mc Donalds och ta en kaffe. Inte för att det är särskilt mysigt där, men det var närmast. På vägen dit blir jag stoppad av en ung kvinna som spände ögonen i mig och undrade om jag hade tid att lyssna en stund. I vanliga fall brukar jag reflexmässigt avstyra den typen av propåer. Jag brukar inte ha tid och jag brukar inte vara intresserad. Nu hade jag bevisligen tid och eftersom jag inte visste vad hon tänkte berätta om så kunde jag inte veta om det var intressant eller inte. Jag bestämde mig för att stanna upp och lyssna.

Kvinnan kom från organisationen Actionaid och hon kunde prata, både på ut- och inandning. Jag blev både matt och imponerad. Hon beskrev organisationen i allmänhet och berättade om ett av deras fokusområden, kvinnors rättigheter. Medan hon pratade kom hon allt närmare och i den lilla bubbla som vi befann oss i fanns det massor av energi. Hon var en engagerad volontär som verkligen brann för utsatta människor i världen. När hon pratat klart frågade hon om jag ville bli månadsgivare. Det ligger inte i min natur att okritiskt ge mig in i den typen av engagemang så jag tackade artigt för informationen och begav mig till Mc Donalds. Så typiskt mig – att vara avvaktande även om jag tagit ett steg i rätt riktning genom att åtminstone lyssna.

Det första jag gjorde när jag köpt min kopp kaffe var att leta reda på Actionaids hemsida www.actionaid.se. Ja, det verkar vara en seriös organisation. Då infinner sig frågan: vilka organisationer ska jag stötta och hur gör jag utvärderingarna. I samma ögonblick bestämde jag mig för att bli månadsgivare. Jag tror på den engagerade kvinnan som jag mötte. På vägen tillbaka till busshållplatsen bestämde jag mig för att leta upp henne och berätta att jag bestämt mig, men tyvärr var hon inte kvar och det var trist. Hon hade gjort mig glad och delat med sig av sin energi och jag hade gärna gjort henne glad tillbaka. Har jag tur så läser hon det här när jag skickar länken till organisationen.

Sensmoralen av dagen hittills blir då följande. För det första ska jag i fortsättningen njuta mer av att strosa runt i Stockholm och träna på att inte alltid vara på språng.  För det andra har jag tagit ett steg mot att öppna ögonen för nya intryck men det återstår att bli snabbare på återkoppling.

Nu sitter jag i Stavsnäs By och skriver och utanför fönstret står en älg – intressant dag.