En heldag i tryffelland

En heldag i tryffelland

Vi har varit i Alba och upplevt vit tryffel. Det är den dyraste och mest exklusiva tryffeln. Den finns att tillgå under en begränsad tid under hösten. Den svarta tryffeln är mer tillgänglig för den som bor på Rivieran. Trots att vi vistats och bott här nere i många år har vi hittills aldrig upplevt en tryffelmarknad, men förra veckan var det dags. Vi behövde en knuff och lite handfast guidning.

Ett par av våra goda vänner som är riktiga tryffelentusiaster frågade om vi skulle göra en gemensam utflykt till Aups. Det är en liten by strax norr om Lorgues som varje torsdag förmiddag under säsongen har en tryffelmarknad. Säsongen pågår mellan slutet av november och till början av mars. Den här dagen var en riktig vinterdag med rivieramått mätt. Temperaturen låg kring nollstrecket och himlen var klarblå. Riktigt kyligt men vackert. Under färden gällde det också att hålla koll på eventuella isfläckar. Vid tiotiden var vi framme och började med att besöka det lokala tryffelmuseet och vi inhandlade en ”affettatartuffi”. Det är en tryffelmandolin, vilket är ett måste för att få ut det mesta av den svarta knölen. Tunna skivor gör att vi kan få ut mesta möjliga eftersom det är ytorna som ger den karaktäristiska smakupplevelsen. Det gäller alltså att få ut så många skivor som möjligt. Vi var ju inställda på att handla så mandolinen blev en given start på vår tryffeldag.

Nästa moment blev ett besök på ett café ”Tryffelgrisen”. Ett typiskt litet café med tryffelrelaterade väggdekorationer. Den mest utmärkande är tryffelgrisen som tittade på oss medan vi avnjöt var sin kaffe med croissant. Innan besöket på marknaden ville vi givetvis spana in det lokala utbudet av butiker. Vi fastnade snabbt i en liten affär som sålde egentillverkade föremål av olivträd. Jag fortsatte att shoppa och här blev det bland annat en fin skärbräda eller snarare uppläggningsfat.

Och nu var det dags för marknaden. Där fanns ett antal stånd där tryffel såldes av olika lokala tryffelplockare. Dagspriset på varan, tuber melanosporum, låg mellan 80 och 90 € per kilo, vilket innebar att en liten tryffel kostade cirka 15€. Vi köpte en sån som vi lindade in i hushållspapper och förvarar i en glasburk. Den ska dock ätas inom en vecka. Det kommer vi att göra och jag ser fram emot att testa mandolinen. På marknaden fanns också en del förädlade produkter av typen tryffeltapenade, tryffelolja och tryffelrisotto. Det doftade gott i den röda Volvon kan jag berätta.

Efter marknaden besökte vi en lokal ostbutik som givetvis sålde ostar med tryffel i. Även här shoppade vi loss. Sedan var det dags att åka tillbaka mot Lorgues där vi hade bokat bord på det legendariska restaurangen Chez Bruno. Men på vägen passerade vi några vingårdar och bestämde oss för att göra ett nedslag på Chateau Thuerry i Villecroze. En bra vingård med goda viner. Vi köpte Les Abeillons Rouge 2011. Vet inte om det passar till tryffel men vi kommer att testa.

Dagens sista stopp var alltså Chez Bruno. Denna omtalade enstjärniga restaurang som bara serverar tryffelmenyer. Det är alltså tryffel i allt. Eftersom tryffel trivs med grädde, potatis och ägg så förstår ni vidden av denna måltid. Allt smakade utmärkt med gav också ordet matkoma ett ansikte. Jag tror sällan att jag varit så mätt efter en måltid. Det blev ingen middag den kvällen och nästan ingen frukost dagen därpå. Nu har vi återhämtat oss och vi är så glada över att ha gjort detta besök.

Hela utflykten blev lyckad och jag kan varmt rekommendera en utflykt till Aups. För den som inte vill äta lunch hos Bruno finns det många trevliga alternativ, dels i Aups dels i de olika byarna efter vägen. Under resan befinner vi oss också i ett område med många vingårdar. Det är bara att botanisera.

Titta in hos Livia Fontana – sjunde generationens vinmakare i Barolo

Titta in hos Livia Fontana – sjunde generationens vinmakare i Barolo

Livia framför sina vinodlingar

Livia framför sina vinodlingar

Tryffel i allmänhet och den vita tryffeln i synnerhet har i min värld alltid varit lite mytomspunnet. Det handlar om en exklusiv råvara som bara går att finna på vissa speciella platser under vissa perioder på året. I Alba, som ligger i Piemonte i Italien, skördas det åtråvärda vita tryffeln och det är skördetid några veckor i oktober/november. Vi begav oss dit ganska aningslösa, mest nyfikna, för att uppleva stämningen och för att komma i närheten av de goda Barolovinerna. Vi är vinintresserade, men har hittills haft ganska vaga kunskaper om italienska viner. Nu har vi påbörjat vår kunskapsresa. Den tog verkligen ett rejält kliv framåt under vår härliga vistelse i nordvästra Italien. I distriktet Piemonte som ligger i regionen Langhe.

Livia 1

Snyggt, rent och estetiskt tilltalande

Barolo är en by, omgiven av ett antal andra byar, bl a La Morra, Monforte och Castigliono Falletto. De flesta ligger på kullar och i hela trakten är det vinodlingar så långt ögat når. Barolo är också benämningen på ett rödvin. Ett vin som är känt för att vara kraftfullt, fylligt och lagringsbart. Mycket mer än så visste vi inte när vi begav oss. Hur gjorde vi då för att öka på vår kunskap? Som vanligt fick det bli en kombination av research och fotarbete. Jag hade lite tur den här gången. Det visade sig att jag hade sparat ett nummer av Munskänkarnas tidning som hade flera inslag från trakten, vilket var mycket användbart. Det visade sig dock inte vara lika enkelt att slinka in på privata visningar/provningar som t ex i Provence eller Alsace. Hur som helst lyckades vi göra några nedslag. Det finns dessutom utmärkta Enotec och Vincooperativ i området. Nu ska ni i alla fall få mitt bästa tips på ett vingårdbesök. Följ med till Livia Fontana http://www.liviafontana.it/

Mitt i vindistriktet, närmare bestämt i Castiglione Falletto, ligger denna lilla vingård. Den ägs och drivs av Livia Fontana, numera tillsammans med sin söner, sjunde respektive åttonde generationens vinmakare. Egendomen består av drygt nio hektar mark och de producerar årligen ca 70.000 flaskor och knappast någon av dem når den svenska marknaden. Jag älskar verkligen små producenter (om de är bra alltså). Dels för att vinet är unikt och skapat med känsla och dels för det personliga inslaget i själva mötet med ägarna. När vi kom fram till Livias fina egendom, vackert belägen bland vinrankorna kände vi oss verkligen välkomna. Hon kom genast fram, tog oss i hand och erbjöd sig att berätta och visa oss runt.

Livia gillar att berätta. Hon är stolt och glad.

Livia gillar att berätta. Hon är stolt och glad.

Hennes son Michele fanns också på plats och hjälpte till att lotsa oss genom historien, företagets filosofi och berättade om vinerna. Vi fick också en liten rundvandring, bland ståltankar, ekfat och buteljer. Allt var mycket välskött och estetiskt tilltalande. Det är en kvinna i toppen av det här företaget och det har satt sin speciella prägel. Ja, jag påverkas även av sådant. Det är som alltid helhetsintrycket, bestående av många detaljer som är avgörande. Den här släkten har alltså drivit gården i snart 200 år, sedan 1820, och det inger respekt. Det handlar om traditioner och om utveckling, att vårda och att aktivt förvalta arvet. Livia beskriver själv att hon och hennes söner har olika roller och kompetenser som i kombination gör att de producerar utmärkta viner. Ledorden är energi, entusiasm, kompetens och passion. Ord som kunde vara hämtade ur vilken proffsig affärsplan som helst. De känns moderna trots den anrika historien. Intrycket är också att de lever sina värderingar. En riktigt härlig företagarfamilj.

Vad gör de då för viner? På deras odlingar, som alla omger själva gården, odlas fyra sorters druvor, Nebbiolo, Barbera, Dolcetto och Arneis. Av dessa druvor produceras sedan ett antal olika viner. De flesta är röda, men de gör även ett vitt på druvan Arneis (enkelt, men gott och prisvärt -8.50 €) ett rosé (som vi inte provade) och ett sött mousserande dessertvin (riktigt gott det också). Nu till de röda, som givetvis är höjdpunkten. Vi valde att köpa tre sorter:

Den första var en Barbera d’Alba DOC Superiore 2011, ganska rund, mjuk och lättdrucken. Ett riktigt bra, prisvärt – 12€ och användbart

Livia med söner - en affisch på väggen

Livia med söner – en affisch på väggen

allroundvin. Nummer två blev en blandning av Nebbiolo- och Barberadruvan, Insieme kallas den och årgången är 2011. Vinet är kraftfullt, men ändå relativt moget och kostade 17€. Det blev min favorit och vi har provat det sedan vi kom hem – mums tillsammans med tryffel såklart (färskt tryffel håller sig bara en dryg vecka så det gällde att passa på). Sist ut blev en Barolo DOCG Villero 2009. De hade tre typer av Baroloviner, som alltid innehåller 100% Nebbiolo. Den här uppskattade vi mest. Prislappen var 30€, vilket är mycket men får anses om ett riktigt bra pris för den här typen av utsökt kvalitetsvin.

Femlitersflaskor med etiketter designade av Livias väninna frn Köpenhamn.

Femlitersflaskor med etiketter designade av Livias väninna från Köpenhamn.

Om du har vägarna förbi den här trakten får du inte missa denna pärla och du blir garanterat väl bemött. Trakten har i övrigt också mycket annat att erbjuda så stanna gärna några dagar. Bland annat så finns det utmärka vandringsleder i området, som är slående vackert. Vi hade förmånen att ägna en hel dag åt att promenera upp och ner mellan kullarna och njuta av de vackra höstfärgerna som nu även nått vinbladen i norra Italien. Nästa gång vi åker till trakten stannar vi nog ännu längre. Det här gav mersmak.

Vi valde bus och tryffel

Vi valde bus och tryffel

Jag har aldrig varit någon anhängare av hallowentraditioner, sannolikt beroende på att jag tillhör fel generation. I det avseendet alltså. Annars är jag nöjd med min årgång. Nu har det i alla fall varit alla helgons helg, även i Frankrike och i Italien där jag varit i några dagar. Och nu har jag funnit en anledning att busa till det, godis är inte min grej. Inte i det här sammanhanget.

Från Antibes till Alba, som ligger i området Piemonte i norra Italien, är det bara ca 25 mil. För någon vecka sedan läste jag en artikel om att det just nu är tryffelsäsong och möjlighet till riktiga högtidsstunder för älskare av den åtråvärda vita tryffeln. Efter att ha kollat upp det hela lite närmare kunde jag konstatera att det just nu är tryffelmarknad under några veckor i den vita tryffelns högborg, Alba. Jag tycker om tryffel, men jag vill inte påstå att jag kan särskilt mycket om denna delikatess eller är en hängiven dyrkare av densamma. Varför inte göra en resa och ta reda på lite mer. I området finns det dessutom Barolo- och Barbarescoviner.

Sagt och gjort  – vi började med att kolla lediga hotellrum. Det var inte det enklaste. Efter några försök lyckades vi förmodligen pricka in ett återbud via booking.com på ett bra hotell i centrala Alba. Här hade vi tur, för det var fler än vi som tänkte bege sig hit den här helgen. Värre var det att boka bord på någon trevlig restaurang i närheten. Som vanligt korsläste jag diverse guider med Tripadvisor och vi hittade ett ställe som vi fastnade för och det var givetvis fullbokat. Vi ringde flera gånger och vi mejlade, men tji – stället verkade populärt. Det var helt kört och vi provade några ytterligare ställen, men utan framgång. Till slut bestämde vi oss för att åka ändå och försöka hitta något middagsställe på plats.

När vi kom fram till Alba så checkade vi in (Hotel Savona – ett bra val) och kastade oss sedan direkt ut i vimlet och besökte bl a tryffelmarknaden. Det visade sig bli en riktigt trevlig upplevelse med många intryck. Överallt såldes det tryffel, såväl färsk som i diverse förädlade former. Färsk vit tryffel betingar det häpnadsväckande priset av 1.900 Euro per kilo. Jag köpte två pyttesmå och som komplement köpte jag även några oljor, tryffelsmör och tryffelpasta.

Så småningom blev det så dags att gå ut för att äta middag och vi hade ju inte lyckats boka något bord. Vi gick runt lite i staden och kände oss en aning förvirrade. De verkade minst sagt fullbokat överallt. Och nu kommer vi till buset, ja det var ju faktiskt halloween. Du, sa jag till Sven-Bertil – jag har ett förslag. Vi går till den restaurang som vi verkligen ville besöka och säger att vi har bokat ett bord. Kan man göra så? Tja, vad är det värsta som kan hända och vi skadar ingen i något avseende. Ingen kommer att lida varken fysisk eller ekonomisk skada.

Vi stålsatte oss. Med högburna huvuden gick vi klockan åtta in på restaurangen. Välkomna  – har ni bokat bord? Ja, sa vi, Karlsson, två personer. Tre personer började febrilt att leta i bokningsboken. De konverserade med varandra och skakade på huvudet. Det måste ha blivit något fel. Är ni säkra på att det är rätt restaurang? Ja, sa vi. Vi ringde för en dryg vecka sedan och ni välkomnade oss idag. Lite jobbigt att ljuga så där rakt upp och ner, men vi körde spelet. Går det så går det. Vi undvek att titta på varandra utan valde att beskåda den italienska konversation som uppstod framför oss. Skulle de lösa situationen? Och det gjorde de. De bad så mycket om ursäkt (här kände vi oss under en bråkdel av en sekund lite skamsna) och undrade om vi kunde komma tillbaka om en knapp timme. Då skulle de hinna fixa till ett bord. Nu gällde det att undvika att göra glädjetjut. Vi tackade för hjälpen och sa lugnt att det var ok för oss.

När vi kom tillbaka åt vi en härlig meny, som innehöll tryffel och vi hade hur trevligt som helst.

Förlåt kära restaurang för detta moraliskt tveksamma tilltag. Å andra sidan, vi åt, drack och betalade och jag kommer att ge bästa omdömet på Tripadvisor.