Definitivt värt en omväg

Definitivt värt en omväg

image

Först stekt strömming

Jag gillar Umeå med omnejd. Min pappa föddes här och som barn tillbringade vi en del av somrarna i den Västerbottniska skärgården. Somrar förknippade med positiva minnen. Som vuxen valde jag också att bosätta mig här under ett antal år och det är också mina tre barns  födelseplats. Okej, det finns en del nostalgi i mitt förhållande till Umeå givetvis. Men, det som gör att jag då och då väljer att återvända är på det sätt som området utvecklas. I själva Umeå har det hänt

massor bl a i samband med Kulturhuvudstadsåret 2014.  Redan innan denna händelse var dock Umeå en expansiv kommun, vilket även påverkat utvecklingen i närområdet. Nu tänker jag ta er till en mycket speciell plats i utkanten Norrlands huvudstad.

Har ni hör talas om Rovögern? De flesta av er som läser den här

och sedan räckmacka

och sedan räckmacka

 

bloggen har nog inte det. I vilket fall är det ett fritidsområde ungefär tre mil norr om själva Umeå. Längst ut på udden – med havet som närmaste granne, i sydläge med obruten horisont hittar du Kvarkenfisk. En restaurang, delibutik, konferensanläggning, marina  mm. Vilken omvandling som skett på den här vackra platsen under bara några år. En omvandling som hanterats varsamt och professionellt och som fått just det här området att bli riktigt ”hett”. Vi var där förra veckan för att äta lunch och jag har aldrig varit på en Skärgårdskrog där kön varit så lång. Det kändes som om alla semesterlediga Umebor var sugna på ett besök just när vi var där.  Nu har jag förstått att stället blivit omåttligt populärt och att människor kommer både sjövägen och landvägen för att njuta av maten och uppleva stämningen.

imageDriften verkade också ovanligt rationell trots känslan av finkrog. På luncherna är pardadrätterna strömming, räkmackor, rökta räkor och en dagens rätt. Samtliga rätter till ett pris på 120 kronor. Den som vill äta a la carte kan givetvis välja andra lite mer avancerade rätter (företrädesvis fisk).  De serverar även middag och då lär det också vara välbesökt.

En burk innehållande delikatess från 2014. Ätes med andakt inom några veckor

En burk innehållande delikatess från 2014. Ätes med andakt inom några veckor

Intill restaurangen finns en liten butik som säljer färsk fisk, skaldjur med tillbehör samt färdiga rätter. Det finns även en frysdisk. Och jag kan avslöja att de även säljer delikatessen surströmming från en lokal producent.  Det ger stället en extra guldkant enligt mitt förmenande.

Under vår vistelse i Umeå kunde vi inte låta bli att återvända hit för ännu en lunch. Jag vill testa räkmackan eftersom jag vid första besöket valde strömming med potatismos. Båda rätterna är utsökta kan jag garantera. Jag ville också återvända för att njuta av miljön och atmosfären. Att sitta på bryggan och kolla in båtarna och alla människor är verkligen en njutning. Hela satsningen känns verkligen så rätt.

Uppbyggnadaden av verksamheten drivs av en engagerad entreprenör. En person som satsar och är kreativ och det ska bli spännande att se vad nästa steg blir.

För dig som är i trakten av Umeå – gör ett besök. För dig som inte har för avsikt att besöka Umeå – tänk om. Förutom Kvarkenfisk finns det också mycket annat att uppleva.

 

 

Umeå i mitt hjärta – vilken spännande stad i ständig förändring

Umeå i mitt hjärta – vilken spännande stad i ständig förändring

Jag har varit på en liten turné i norra Sverige. Det är därför det blivit tunt med inlägg den senaste tiden. När jag får frågan var jag kommer ifrån vet jag inte alltid vad jag ska svara. Jag är född i Söderhamn och är uppväxt i Skoghall utanför Karlstad. I fjorton år bodde jag i Umeå efter det blev Lidingö och sedan Antibes. Min pappa var född i Sävar utanför Umeå och mina tre barn föddes när jag bodde i Umeå. Det är också där jag har tillbringat många somrar. Och från den tiden har jag många soliga och roliga minnen.

Då och då besöker jag Umeå. Tyvärr missade jag kulturhuvudstadsåret 2014, men kulturen finns ju kvar, vilket jag med glädje upptäckte den gångna helgen. Det har verkligen hänt massor med denna intressanta stad som hela tiden verkar genomgå en spännande utveckling. Nu är jag givetvis färgad av min redan tidigare positiva uppfattning, men icke desto mindre är jag övertygad om att Umeå måste vara en av Sverige absolut bästa städer att leva i. Här finns en dynamik och en puls som känns, smittar av sig och skapar stämning. Det väcker också nyfikenhet och upptäckarglädje.

Under mitt fyra dagar långa besök hann jag med ganska mycket och allt tänker jag inte berätta om. Men det som kan vara av lite mer allmänt intresse tänkte jag delge er. För det första gjorde jag ett besök på Norrlandsoperan http://www.norrlandsoperan.se/sve Det hade jag verkligen längtat efter – det var så länge sedan. Jag såg deras uppsättning av Figaros bröllop, som har fått både ris och ros. För mig som inte är någon riktig operanörd var den här operan perfekt. Glad, lättsam och på svenska. Och jag fick njuta av den helhetsupplevelse som det innebär att besöka en fullsatt Norrlandsopera.

Ni vet ju att jag även är förtjust i god mat och en kväll tog mina vänner mig till restaurangen Köksbaren http://www.koksbaren.com/hem. Den ligger i den legendariska restaurangen Skyttens gamla lokaler. Även om jag ibland kan bli lite nostalgisk så uppskattade jag verkligen denna förändring. Maten var fantastiskt god och inramningen i form av personal, inredning och stämning var också på topp. Jag kan verkligen rekommendera ett besök.

Tantarmen

Tantarmen

Något jag sett fram emot att besöka var det nya Kulturhuset Väven. Detta spektakulära byggnadsverk som är integrerat med Stora Hotellet – ett gammalt landmärke som genomgått en total förändring. Från ett traditionellt stadshotell till ett designhotell med sjörövartema. Som dessutom har fått fina priser för sin design. På den innegård som skapats ligger restaurangen Gotthards. Och jag hade rikligt med tur under detta besök. Det pågick nämligen en matmässa, som innebar av det fanns stationer med olika maträtter att besöka och med ett inköpt ”klippkort” gick det bra att shoppa loss bland diverse lokal smårätter. Ett par vinimportörer hade också letat sig dit. Nästan som på Franska Rivieran.

Längre in, i direkt anslutning till Gotthards, ligger det nya stadsbiblioteket.image Ganska typiskt Umeå att låta kultur av olika slag hänga ihop utan dörrar och andra hinder. Lite längre upp i byggnaden låg i alla fall den absoluta höjdpunkten vid detta besök, Kvinnohistoriskt museum http://www.kvinnohistoriskt.se . Många gånger är det minst väntade det som överraskar mest positivt. Vi gled in på utställningen Tantfullness, som visade sig vara starka berättelser om ålder, kvinnor och historia. Tyvärr var detta utställningens sista dag, men ni får några bilder att njuta av och förhoppningsvis dyker den upp igen någon annanstans. Jag har förstått att skaparen av utställningen Susanna Arwin, har sina rötter i Småland.

imageKultur finns det i massor i Umeå. Det nya Bildmuseet vid Umeälvens strand är absolut värt ett besök. Och Skulpturparken vid Umedalen är värd en resa. Som den sanna kulturstad som Umeå är så är det fri entré överallt.

Det är fascinerande att se en stad som förändrats så till det bättre. När jag reflekterar över varför jag gillar Umeå så mycket så landar jag i – kombinationen av det välkända och den ständiga förändringen. Det är precis sådan jag är. Jag gillar nostalgi, rötter och historia. Men jag gillar inte när saker och ting står still. Ständig utveckling av bra grundförutsättningar är min melodi.

Till alla er som inte har en relation till Umeå så vill jag säga – gör ett besök. Tidig sommar när björkarna är gröna och solen knappt går ner är det allra bästa tiden, men funkar inte det så har Umeå ett utbud för alla tillfällen och årstider.

Handelsbankare på vift

Björkarnas stad

Björkarnas stad

Idag ska jag förflytta mig en bit utanför min egen komfortzon. Då och då får jag frågan om jag inte kan delge mina läsare lite fler episoder från mitt yrkesliv. Det borde ju finnas en outsinlig källa att ösa ur. Ja, det gör det givetvis men frågan är var gränsen går eftersom det alltid är individer inblandade i alla intressanta situationer. Nu tar jag i alla fall ett litet steg och börjar öppna upp mitt personliga erfarenhetsarkiv.

Jag arbetade bara några få år i Handelsbanken, men det var där jag hade mitt första chefsjobb. Det var på bankens kontor i Umeå där jag anställdes som chef för privatmarknaden och blev också ställföreträdande kontorschef. Min yrkesbakgrund hade jag från livförsäkringsbranschen som då, liksom nu, var mycket säljdriven. Trots att jag aldrig hade arbetat på bank fick jag förtroendet att leda en ganska stor grupp bankmedarbetare. Mitt uppdrag var bl a att förändra ordermottagarkulturen till att bli mer proaktiv. Som ung och entusiastisk klev jag in i förändringsledarrollen. Några tyckte att det var spännande och roligt, men de flesta hade svårt att förstå att en ung kvinna som aldrig varit chef tidigare och heller aldrig arbetat på bank fick så fria händer och jag, kunde då och kan nu förstå deras skepsis.

Från den här tiden har jag med mig många spännande erfarenheter och den allra viktigaste är att ”det går att lära gamla hundar att sitta”. Jag tycker att chefer alltför ofta dömer ut individers förmåga att lära nytt och deras vilja att utvecklas. På Handelsbankens kontor i Umeå gjorde vi en rejäl förflyttning där de allra flesta var med på vagnen. Jag kommer särskilt ihåg en säljtävling där moroten var att åka till Stockholm, gå på Hamburger Börs och se Jerry Williams. Vi nådde våra mål och hela kontoret rockade loss med Jerka på Börsen. Jag är övertygad om att de som var med kommer ihåg.

Vi är nu i början av 90-talet och det kom att bli bank-, finans- och fastighetskris i Sverige. Det berörde inte privatmarknaden, där jag verkade, i nämnvärd omfattning men det påverkade kontoret som helhet. Min chef och den som rekryterat mig var Göran Wallo. En av de chefer som jag verkligen sett upp till och lärt mig mycket av trots vår relativt korta tid tillsammans. Under den här perioden var hans fokus framförallt att hantera bankens fastighetskrediter och jag kan minnas att han jobbade jämt. Det innebär i sin tur att jag fick ta ett större ansvar för personalledning och kontorets löpande verksamhet.

Att skapa väl fungerande team som trivs och presterar tillsammans har alltid varit mitt ledarmantra. På det här kontoret fanns en privat- och en företagsavdelning som inte direkt hade hittat samverkansformerna och tagit tillvara synergierna. Nu när jag hade lite större utrymme, ursäkta Göran, passade jag på att ta tag i saken. Men hur skulle det gå till? Practical jokes är egentligen inte min grej, men nu tänkte jag göra ett försök.

Med motivet att vi hade alltför många revisionsanmärkningar och att vi gemensamt behövde göra en kraftfull punktinsats beordrade vi övertid för samtlig personal en torsdagskväll. Vi lovade att det skulle ingå en enklare måltid därför att kvällen skulle bli lång. Det blev lite gny men initiativet accepterades. När vi startade upp arbetet efter ordinarie kontorstid fick alla oväntade instruktioner. Istället för att var och en tog tag i sitt ansvarsområde hade jag delat in alla i blandade grupper, kassapersonal, placeringsrådgivare och de som arbetade med företagskrediter i en salig blandning. Hur korkat som helst – är det inte bättre med specialisering om vi ska få gå hem någon gång?

Varje grupp fick en viktig revisionsanmärkning att ta tag i och jag kommer ihåg en – checkkvittoblanketterna var inte sorterade i kontonummerordning, vilket var allvarligt. Det här var på den tiden då checkar var ett mycket vanligt förekommande betalningsmedel. Några tyckte att revisorerna var besvärliga och muttrade lite, men bankpersonal är ett lojalt släkte. Checkkvitton plockades upp från bankvalvet, sorteringsarbetet organiserades och arbetet sattes igång med full frenesi. Efter en stund bestämde jag mig för att avblåsa övningen och berätta att det hela faktiskt var på skoj. Nu skulle vi ha trevligt istället. Då kom den underbara kommentaren – men vi är ju inte färdiga än.

Jag vet att några hade anat ugglor i mossen – men säker kan man aldrig vara. Efter avbrutet arbete bjöd vi på ett glas bubbel och alla fick en tröja med texten”Handelsbankare på vift”. Med tröjorna på begav vi oss sedan ut i våra blandade grupper på tipspromenad i Umeå. Promenaden avslutades med en middag i en hyrd lokal och det blev en riktig brakfest. Dagen därpå stod personalen på bankkontoret inte riktigt på toppen av sin förmåga men redan veckan därpå kunde vi se positiva effekter.

Idag undrar jag om detta hade varit möjligt och jag är tveksam. Min tvekan grundar sig framförallt i hur tiderna förändras. Bank är seriös verksamhet och att personalen på en av de större bankerna i en medelstor svensk stad uppspelta vandrar omkring iförda tröjor där med texten ”Handelsbankare på vift” hade nog inte varit gångbart idag. Herre gud – hur ska vi kunna lita på att de här människorna hanterar pengar på ett trovärdigt sätt. Jag reflekterar samtidigt över mig själv och kan konstatera att det är lättare att vara okonventionell och ta ut svängarna som ung och oerfaren chef.

Efter alla år som ledare tycker jag fortfarande och kanske än mer och insiktsfullt, att det är viktigt att ha roligt på jobbet och att inte ta sig själv eller andra på för stort allvar. Det är också viktigt att våga prova nya vägar. Sist men inte minst vill jag slå ett slag för blandade grupper och att våga tro på såväl gamla trotjänare som unga vildhjärnor.