Girlpower i familjen

Jag har gjort andra prioriteringar den senaste veckan, än att skriva på min blogg syftar jag på. För tredje

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

Stolt och lycklig mormor till ännu en liten flicka

gången har jag berikats med ett litet barnbarn. Nu kräver ju inte det så mycket av mig att jag inte hinner skriva. Det är mer att koncentrationen och tankarna inte riktigt förmår att samla sig. Lyxen just nu i mitt liv är att jag kan tillåta mig att vara lite lat. I mitt tidigare karriärkliv funkade inte det. Oavsett vad som hände i omgivningen krävdes prestation, eller åtminstone fysisk närvaro (det går ju alltid att låtsas om situationen så kräver). Nu ska jag i alla fall göra ett försök och temat den här gången är därför givet. Det är mormor och farmor, men även mamma Gunilla ni får möta i det här inlägget.

Jag tänker börja med att backa drygt trettio år bakåt i tiden. Den tid då jag själv blev mamma. Mina tre barn är födda 82,83 och 89. Att få barn är märkvärdigt och du har, du har åtminstone vid första tillfället, ingen som helst erfarenhet. Varken av att vara gravid, föda eller ta hand om. För att inte tala om att uppfostra. Det är nog en viktig del av hur livet fungerar. Meningen är att lära sig efter hand och ta med sig sina erfarenheter i det fortsatta livet. Jag har alltid varit nyfiken och som utgångspunkt haft att jag kommer att klara det jag ger mig in på. När jag nu återigen blir mormor tänker jag tillbaka på hur det var på ”min tid”. Mycket är detsamma, men mycket har också förändrats. Det som är detsamma är ju själva processen ( om jag vanvördigt och yrkessakdad får kalla, från befruktning till förlossning för för process). Vad som skiljer är framförallt hur papporna idag är mycket mer integrerade under hela den här perioden. Och den utvecklade föräldraförsäkringen förstås. Positivt!

Att få barnbarn är speciellt och jag har verkligen önskat mig en ny generation av nya små personligheter. Förr än jag kunnat ana så har jag inom loppet av två år fått Tyra, Greta och en ännu inte namngiven liten prinsessa. Tre små individer som redan förändrat mitt liv och kommer att fortsätta med det. Inte i den meningen att jag alltid ska vara barnvakt. Jo, det är jag förstås också mer än gärna när det fungerar. Den riktigt stora skillnaden är att umgänget med de egna barnen förändrats. Från vuxenmiddagar där vi suttit vid dukat bord och samtalat. Till försök att sitta samlade någon minut, vilket sällan lyckas. Allt detta är fullt naturligt och givet och en del av livets gång. Tänk om ingenting förändrades  – hur tråkigt skulle inte det vara. Många i vår ålder och i vårt umgänge skaffar hund för att tillgodose sina förändringsbehov. Det behöver inte vi och det skulle aldrig vara aktuellt eftersom Sven-Bertil inte gillar hundar. Himla tur att vi slipper att ens fundera på det.

En annan stor och viktig förändring är givetvis att få uppleva och ta del barnbarnens utveckling. Redan nu kan jag se stora skillnader mellan de små individerna. Än så länge mellan de två äldsta, men inom kort kommer den lilla bebisen också att visa sina karaktärsdrag. Det som känns lite extra roligt och spännande är att det kommer att bli en härlig tjejliga. Och jag kommer att göra allt för att stötta, lära och stimulera. som många sagt tidigare – att ha barnbarn innebär att få vara en del av det roliga. Det tunga ansvaret och arbetet åvilar föräldrarna.

Att föda barn är ett hårt arbete och att vänta på att ett barnbarn ska födas är nervöst. Till skillnad från en förlossning där du är huvudperson befinner du dig helt vid sidan och kan inte göra eller påverka någonting. I söndags visste jag att Maria hade åkt in på förlossningsavdelningen. Att ha den vetskapen gör att nervositeten blir ytterst påtaglig. Jag gick och la mig på kvällen med min iPhone på sängbordet, givetvis på högsta volym. Sömnen blev sådär, framförallt beroende på att jag inte kunde slappna av och tänkte tankar om allt som skulle kunna hända. Men också på grund av Aftonbladets nyhetsnotiser som jag inte förmått stänga av.

Vid 05:56 pep det till på ett speciellt sätt i min iPhone och jag kastade mig över den för att läsa. Det hade kommit ett efterlängtat MMS med en bild på min dotter och hennes nyfödda lilla flicka. Allt hade gått bra.  Maria mådde bra och barnet var välskapt. Jag kunde givetvis inte somna om, bara pusta ut och glädjas över livets under.

Nu har det gått några dagar och jag har redan träffat bebisen vid två tillfällen. Hon är så söt.

Med detta inlägg räknar jag med att återgå till mitt lite mer frekventa bloggande om diverse saker som jag vill berätta om. Så för er som gillar Rivieran – håll ut! Det kommer fler upplevelser och tips.  Ni som gärna läser mina reflektioner om makt och karriär kommer också att finna nya inlägg på det temat. Givetvis kommer det också att dyka upp något otippat emellanåt. Min förhoppning är att du fortsätter att läsa och dela det du tycker är läsvärt.

Annie Lööf och mina lärdomar

Det är så lätt att snabbt bilda sig en uppfattning utifrån den bild som skapas via diverse media. Bilden må vara korrekt eller inte, men ofta är det den enkla vägen som får företräde när det gäller att välja synsätt. Den enkla vägen i kombination med den opinion som råder. Nu tänker jag berätta om hur jag ändrat uppfattning om Annie Lööf. Jag tänker också ge mig själv en rejäl känga av självkritik.

Innan jag börjar berättelsen vill jag klargöra att allt jag skriver bygger på min egen uppfattning och mina källor är de som är allmänt tillgängliga. Jag har ingen insyn i det politiska etablissemanget, varken generellt eller när det gäller Centerpartiet eller Alliansen. I inlägget försöker jag även att undvika rena politiska värderingar.

När Annie Lööf tillträdde hade jag ingen direkt uppfattning om henne. Spontant tyckte jag att det var positivt med en ung kvinna som blev partiledare. I takt med att hon kom in i rollen uppenbarade sig dock svagheterna. Hon hade ingen omedelbar framgång med att skapa positiv image kring sin person. I debatterna med grabbarna hade hon i början svårt att hävda sig. Hon framstod som oerfaren, saknade förmåga att hävda sig själv och ta utrymmet i anspråk. Och när hon yttrade sig var det så där – budskapen gick inte riktigt fram. Bristen på trovärdighet kryddades med den rejäla djupdykningen kring den idédebatt som inleddes inom Centern där bl a frågan om månggifte diskuterades. Mitt i denna debatt hade hon, säkert välförtjänt men inte så omdömesgillt, åkt på semester till Thailand.

Min och många som jag känner blev alltmer kritisk till Annie Lööf som partiledare. Hon var för ung, orutinerad och naiv. När den diskussionen kommer igång är det lätt att ösa på med bränsle och till slut kan ingen förstå hur hon kunde nå den politiska toppen så snabbt.

Men hallå – hur inskränkt har jag varit egentligen. Jag har gått emot mycket av det jag står för. Vi måste våga släppa fram kvinnor, ungdomar och det måste vara tillåtet att göra misstag. Jag tycker också att det är nyttigt och viktigt att utmana givna normer och bryta stereotypa beteenden. Det måste vara tillåtet att ge sig ut på hal is, lära sig  och utvecklas. Annie är visserligen ung, men hon är av samma årgång som Gustav Fridolin.  En partiledare som haft det lättare att vinna respekt. Vad kan det bero på? Givetvis handlar det om att olika individer är personligheter, men inte bara det. Jag är övertygad om att det är tuffare att vara kvinna i politiken, precis som det är i näringslivet. Det är mannen som är norm och går du utanför de ramarna är det lätt att bli ifrågasatt. Och hamnar du snett så är den negativa spiralen snabbt igång.

Nu verkar Annie Lööf ha tagit sig igenom en tuff period och framstår helt plötsligt som stark och utstrålar självförtroende. All heder åt henne för det. Hur svårt kan det inte ha varit att få utstå all kritik som förekommit, såväl den i det offentliga rummet som den som sannolikt varit internt. I de egna leden brukar de värsta olyckskorparna att finnas. Jag beundrar verkligen henne för att hon hållit ut och så målmedvetet tagit sig fram i det politiska landskapet. Mycket starkt jobbat!

För att vara extra tydlig – jag förbannar mig själv för att jag så okritiskt fallit in i kritiken mot Annie Lööf. Det kan också tyckas opportunistiskt att nu uttrycka en annan uppfattning. Mitt syfte är dock att faktiskt dra lite lärdomar. Det handlar om makt och karriär. Tänk om vi bara släppte fram de som är färdigstöpta och som inte kommer att göra några felbedömningar. Då kommer makten alltid att landa hos de som är slipade och etablerade. Att släppa fram oslipade diamanter är nödvändigt, såväl i näringslivet som i politiken. Det som är viktigt hos varje person som har makt är viljan och förmågan att utvecklas. Att våga sticka ut hakan men samtidigt kunna erkänna misstag och rätta till sin felbedömningar. Vi behöver unga människor som vill ta ansvar och som är beredda att med energi driva utvecklingen framåt. Det finns så mycket erfarenhet i maktens korridorer och det är nyttigt med friskt blod. Och tänk efter – inom etablissemanget finns det också de som gör misstag men skyddsnätet är större, eller hur?